Såg på Modern Family här i min ensamhet. Var lite sorgligt så jag fällde en tår. Så kollade jag på massa gamla bilder och baaa vart så sentimental och, deppig????? Typ deppig över att tiden går och att det inte är som det var förut osvosv och av att VETA att nu ska vi bara bli äldre och mer vuxna jadrajadra???

Ångesten.

Och så spelas "Längesen" med Petter å Veronica min absoluta gråtlåt no1. Ibland dyker den upp på hjärnan typ på jobbet utan att jag lyssnat på den och då går jag nästan runt o gråter????

Misshandlar ju mig själv genom att typ lyssna på den. Som jag misshandlar mig själv när jag typ frågar kunder på jobbet saker jag vet att jag kommer få en motfråga på eller som jag kommer behöva repetera för att dom inte förstår. Istället för att bara GÖRA. 

Fattar ni??

Orkar inte. Blir bara arg på mig själv. Arg på att livet är så jävla orättvist och för att barn som är 6år får diabetes eller cancer eller DÖR. För att hudcancer finns och nässelutslag. För att något som heter ångest existerar och att hjärnan är så pass utvecklad att man kan KÄNNA saker. 

KAN livet vara okomplicerat? Någons? 

Idag """bråkade""" jag och Arvid om vem som lagt en handduk "där". WHO THE FUCK CARES??? Önskar jag kunde printa in det i allas hjärnor. Ink min egen. Välj vad du vill lägga energin på liksom. När jag fick reda på att min älskade lilla plutt fått diabetes vid 6års ålder igår rasade hela min värld litegrann. 

Vill bära upp honom, krama honom, aldrig släppa honom och framförallt bara se honom. Jag VET att det inte är hela världen och att man kan leva ett hyfsat normalt liv osvosv MEN från att vara en normal liten sockerälskande sexåring till att bli en sexåring med diabetes är ju helt sjukt. 

Är så arg. Men på vem fan då???? Har ingen att skylla på och det är ju det som suger mest.

 

Ska böla lite nu och be till gud om att ett botemedel mot cancer, HIV och diabetes kommer med morgondagen. Livet är så jävla orättvist.