Lyssnar på the XX och typ känner saker.

Känner mig både djup, frustrerad och bitter??? Är det ens möjligt? Saknar allt och baaaa vill spola tillbaka några år i tiden så jag hade vetat vad som komma skall. Men vem vill inte det?

Fortfarande lika omöjligt. Och kommer fortfarande vara lika omöjligt om 100år. Baa o ge upp den tanken och försöka bli människa. Oooorkaaaaaaaaaa.

Livet är så tråkigt????

Ska jag vara såhär hela livet? Blir inte livet mer än typ såhär?

Ligga i en soffa. Jobba. Ligga i en soffa. Äta. Bajsa. Osv. Då undrar jag, NÄR FAN BÖRJAR LIVET? Börjar det någonsin eller kommer man alltid följa det här sjuka mönstret? Vill bryta mig loss, göra saker man aldrig gjort, se saker från andra perspektiv och UPPTÄCKA. Vill fortsätta älska, vill kunna hata på riktigt, vill känna allt, vill inte känna något.

Jag VILL så jävla mycket men att vilja två saker som är motsatsen till varandra är minst sagt frustrerande.

Är det dethär som är typ brutalångest? Livsångest? Dödsångest? Horångest? Mår jag bra? Mår jag inte bra? Who tha fuck am I????? Önskar jag låg på en ödeplats i något varmt land och stirrade upp på himmelen och baaa fick en snilleblixt.

HATAR att vara en kännaperson. Suger så jävla hårt.

Varenda liten del av min kropp känner allt och om jag typ skulle se en kattunge nu skulle jag börja storböla. Om jag fick min favvomat serverad likaså..... (mat<3) Men fan jag hade kunnat gråta för det minstaste minstaste när jag KÄNNER.

Den där jävla knappen folk snackar om som borde finnas, avopåknappen för alla feelings? Kasta den serri. Varför skulle det finnas en jävla knappjävel på kropphelvetet? Lär mig bara att hantera allt jag känner och LÄR MIG att stänga av allt man inte orkar känna. So much easier än att önska sig en knappjävel....