vad har hänt med mig?
Började läsa Michaela Fornis gamla bloggtexter och vart helt plötsligt så sjukt blödig och tankar om kärlek och sånt bara började snurra runt i huvudet på mig. Sitter med två blanka ögon och stirrar in i skärmen. Hon är inte bara en jävel på att skriva saker som är sant.
Hon skriver saker som får mig att tänka också.
Om gamla par som firar 50år som gifta. Som fortfarande är lika kära som dom var när dom träffades när dom var 18. Lika kära som dom var efter sitt första barn. Sitt andra barn. Efter sjuka motgångar. Ändå står dom där och ler mot varandra.
Kan inte sluta tänka på min farmor. (Nu pausar jag för att inte börja störtböla här i soffan haha....)
Min farmor och farfar träffades när farmor var 14 tror jag. Farfar som var ifrån Norge var av någon anledning i Sverige i någon slags tjänst man sysslade med då för tiden. Min farmor som bodde i Ekängen, där pojkarna skulle bo, serverade dom mat osv.
Vet inte riktigt hur det gick till sen. Antar att det var en del brevväxling fram och tillbaka för telefoner var det ju inte tal om då. Det enda jag vet är att min farfar CYKLADE ifrån Oslo till Ekängen. Han sov under tallar och det tog några dagar att komma fram.
Är inte det bland det mest romantiska någonsin eller?????
Min farmor och farfar gifte sig och fick min pappa och min faster. Dom var gifta i så många år. Min farmor fyllde 80 förra året. Hon är så frisk och pigg.
Hon skriver saker som får mig att tänka också.
Om gamla par som firar 50år som gifta. Som fortfarande är lika kära som dom var när dom träffades när dom var 18. Lika kära som dom var efter sitt första barn. Sitt andra barn. Efter sjuka motgångar. Ändå står dom där och ler mot varandra.
Kan inte sluta tänka på min farmor. (Nu pausar jag för att inte börja störtböla här i soffan haha....)
Min farmor och farfar träffades när farmor var 14 tror jag. Farfar som var ifrån Norge var av någon anledning i Sverige i någon slags tjänst man sysslade med då för tiden. Min farmor som bodde i Ekängen, där pojkarna skulle bo, serverade dom mat osv.
Vet inte riktigt hur det gick till sen. Antar att det var en del brevväxling fram och tillbaka för telefoner var det ju inte tal om då. Det enda jag vet är att min farfar CYKLADE ifrån Oslo till Ekängen. Han sov under tallar och det tog några dagar att komma fram.
Är inte det bland det mest romantiska någonsin eller?????
Min farmor och farfar gifte sig och fick min pappa och min faster. Dom var gifta i så många år. Min farmor fyllde 80 förra året. Hon är så frisk och pigg.
Min farfar dog på min 17e födelsedag. Snart tre år sen.
Det var en av dom värsta dagarna i mitt liv. På min födelsedag. Inte bara för att det var på min födelsedag. Inte bara för att jag visste att JAG aldrig mer skulle få se honom, utan för att jag visste att min farmors själsfrände liksom var borta. Hur ledsen hon måste varit, men samtidigt så lättad över att han äntligen kunde ha det så mycket bättre, bortom all sjukdom. Hur trasig hon måste känt sig.
Att förlora hela, eller delar av sin själsfrände är förmodligen det hemskaste och jobbigaste en människa måste gå igenom.
Min farmor kommer aldrig träffa någon annan. Nog för att hon är gammal, men för henne fanns det bara en, och det var den rätta. När jag är 70+ vill jag också vara lyckligt gift med min soulmate. Vara ett sånt där gulligt par man ibland ser på stan som håller varandra i händerna, ler mot varandra och ger den andra en puss på kinden. Som hjälper varandra upp för trappan, upp från bänken, upp med rullatorn. Som alltid är där - oavsett om man är 20år eller 80.
Jag önskar, av hela mitt hjärta, att när jag ligger på min dödsbädd, att jag kan se tillbaka på mitt liv och tänka att visst gjorde jag en del misstag, men fan vad jag har levt ett bra liv. Och som vi älskat.
(Och återigen till Michaela Forni... Vilken kvinna. Helt plötsligt exploderar jag av inspiration samtidigt som min hjärna går i högvarv. Jag ska börja skriva igen. Jag ÄLSKAR ju att skriva???? En gång i tiden skrev jag alla mina tankar i rödvita collageblock. Jag måste börja typ terapi-skriva???? Varför har jag inte tänkt på det innan????)
Att förlora hela, eller delar av sin själsfrände är förmodligen det hemskaste och jobbigaste en människa måste gå igenom.
Min farmor kommer aldrig träffa någon annan. Nog för att hon är gammal, men för henne fanns det bara en, och det var den rätta. När jag är 70+ vill jag också vara lyckligt gift med min soulmate. Vara ett sånt där gulligt par man ibland ser på stan som håller varandra i händerna, ler mot varandra och ger den andra en puss på kinden. Som hjälper varandra upp för trappan, upp från bänken, upp med rullatorn. Som alltid är där - oavsett om man är 20år eller 80.
Jag önskar, av hela mitt hjärta, att när jag ligger på min dödsbädd, att jag kan se tillbaka på mitt liv och tänka att visst gjorde jag en del misstag, men fan vad jag har levt ett bra liv. Och som vi älskat.
(Och återigen till Michaela Forni... Vilken kvinna. Helt plötsligt exploderar jag av inspiration samtidigt som min hjärna går i högvarv. Jag ska börja skriva igen. Jag ÄLSKAR ju att skriva???? En gång i tiden skrev jag alla mina tankar i rödvita collageblock. Jag måste börja typ terapi-skriva???? Varför har jag inte tänkt på det innan????)
Kommentarer
Trackback
