Hur tung dag som helst. Söndagarna i Oslo är så jävla mycket mer påtagliga än hemma. Ångesten är 10000 gånger värre än hemma och idag hade jag inte velat vara någon annan stans än just där, hemma. 

Stängt in mig i vårat lilla rum och bara stirrat. Saknar min familj så grymt mycket???? Trodde det va bull att man gjorde det men när man tagit familjen för givet liksom i 19år och sen måste vakna upp och bli vuxen är så jävla jobbigt.

Saknar att höra mamma ropa att maten är klar, att jag har ren tvätt i tvättstugan att hämta, att vi ska fika om 5min, om jag ska vara med och se en film, om jag ska följa med och handla.

AHHHHHH varför skriver jag ens det här?!??????? Tears rinning down my kind. Om allt bara vore som det var när man var liten skulle livet vara så mycket enklare. (No shit)

Ett stort hjärta till min familj och till alla som, trots att jag är mycket konstig just nu, ställer upp och finns för mig. Jag är en fighter och jag är envis men jag vet inte. Ibland tar det stopp. Försöka bita i lite till, även om det enda jag vill just nu är att ligga i soffan hemma i vardagsrummet. Hos min mamma.