Förövrigt känns det som jag är längst ner på botten av det djupaste havet MEN börjar kravla mig uppåt. Tycker inte att jag mår så kasst??? Det gör jag nog egentligen, för jag är en ytterst bitter person. MEN. Jag är nöjd så länge jag är glad. En dag i taget elleee vad är det man säger??+ ?? ? ? ?

Har tänkt lite på problem och utvägar osv. Det enda som bara har en utväg är ju när man ligger på dödsbädden och ska dö. Inte direkt så man baaa ahhh nu är jag frisk å kry igen??? Eller att Gud ba healar en. Sånt händer bara Jesus. Alltså, det jag försöker säga är att jag tror inte på en enda utväg (såvida detta inte är på någons dödsbädd.... eller när man är asbajsnödig för då kommer det oftast inte ur munnen) utan det finns ALLTID andra vägar. Ofta krångligare, trängre, jobbigare, äckligare MEN det finns!!!! 

Jag är 1) för feg för att ge upp saker och 2) för envis för att ge upp saker. Jag är ingen geuppare. Jag är inte stark jag är svag men jag är stark för att jag orkar vara svag??? Livet alltså.

Vilken manick ändå??? Sitter här och pusslar inför framtiden och tänker på hur fett mitt liv KOMMER (jag tänkte skriva förmodligen men nej, det KOMMER) vara om bara några månader. Jag kommer troligtvis trampa snett, gråta mig sömnlös, bli sjuk, må dåligt, ramla men samtidigt kommer jag må så jävla bra. Jag ska samla ihop mina småslantar och resa iväg till brunamänniskorsland. Solååbad. 

Är det inte sjukt vilka megakänslor man utsätter kroppen för dagligen??? Eller är det bara jag som är som en bergochdahlbana? Livet alltså. Vilken grej.