Måste få utlopp för allt jag känner och för alla tankar som surrar runt, alla tusentalsmiljoner frågor, alla svar utan ställda frågor, alla moments jag har haft där jag tänkt att "ah jo det hade ju varit nice att berätta för någon typ NU men aeee jag är ju här ja...".

Har tagit så lätt på MASSA saker. Vridit och vänt, men ändå luskat fram fel sida så jag har kunnat leva i nån slags jävla dimma???? Trott att allt löser sig, att man bara kan skita i saker. Inte orka ta tag i något. Inte velat ta tag i något. Veckorna här går något så djävulskt fort att jag knappt hinner vakna innan det är måndag igen. Borde gjort så mycket. Borde GÖRA så mycket. Men det jag egentligen gör är bara att babbla om det???

Blir så fruktansvärt frustrerad och egentligen är det inte över allt jag går och gnager på (ej morötter) utan på en enda person - MIG SJÄLV?????

Herregud.

Vad håller jag på med????? ? ? ? ?? ?

??????

Har lust att springa rakt in i en vägg, slå ut alla tänder, skrika ut över hela stan ifrån fästningen, gråta, skratta, blunda, titta, rymma, ligga kvar i sängen, äta, spy, sova, vara vaken, åka hem, stanna kvar.

Att hela min värld just nu ska vara som natt och dag suuuuuger. Att aldrig känna sig 100% stabil eller säker på sin sak. Aldrig veta om man vill ha ditten eller datten. Att inte livet och psyket bondar, att kroppen säger ifrån och att man inte bara KAN skita i allt? Varför kan man inte skita i allt????? Varför är man typ inte bara en insekt????? Låt mig vara lobotimerad och inte känna något, bara leva. Är ju redan more or less handikappad. 

Försöker hålla stenhårt i ett "en dag" kommer komma. En dag kommer allt vara perfekt och allt är ordnat. Och jag har inte behövt lyfta ett lillfinger. Allt bara vänder ååå blir som jag vill???? "En dag kommer allt ordna sig". Jag är fan värd varenda ihopskramlad lycka.

// Självdestruktiv_arg_90talist