För tillfället är det en sak som suger häst och samma sak som är bäst. Love of my life flyttar förmodligen till Norge nästa vecka, dagarna efter min födelsedag. Tycker det är sjukligt roligt för hans skull, är stolt som en fågelmamma över att han försöker ta tag i sitt liv, men samtidigt gråter mitt hjärta lite. Det är inte långt mellan oss, men samtidigt kommer det kännas förjävligt att inte kunna våldgästa honom, sätta sig på EN buss och vara framme efter 25minuter. Få sova i min kalla ensamma säng, gå hem själv från krogen, varken ligga eller få pussas närsomhelst.

Haha shit samtidigt som jag skriver detta så spelas denna låt på spotify. Kan det bli sorgligare?

Iallafall. Jag längtar lite för jag blir så sprallig. Men samtidigt vill jag inte tänka på det för jag vet att det kommer vara JAG som står på perrongen och låtsas som att allt är okej och sen går iväg och tjuter. Han kommer ju inte gråta - han har ju hela livet framför sig där borta. Varför inte jag åker? Jag är inte klar här än. Jag vill klämma lite på hela Norge idén och kanske komma när dom har fixat lägenhet och allt. Försöka komma på vad jag egentligen vill.

Sen vet jag att jag och my love funkar bra isär. Vi behöver lite distance för att må bra. Vi älskar varandra, men det är skönt att vara ifrån varandra och sen ses. Då har man så sjukt mycket att prata om och allt är bara så bra. Minns att jag och Arvid pratade nästan mer när han var på tågluffen i somras än vad vi gjorde när han var hemma. Ringde till varandra och pratade om allt som hänt sen sist. Sen kommer det ju säkert suga viss tid men, då får jag väl våldgästa i Oslo. Jag tror det blir bra. Jag tror på honom och jag vill inte vara den som sätter käppar i hjulet. Få ihop lite pengar älskling, köp mig presenter och dra iväg med mig på en resa. Då är jag nöjd!

Jag och my love. Något med den här bilden säger mig att we are meant to be...?