Jag är en riktig känslomänniska. Och bitter. Men just idag är jag typ bara tom. Har drömt jobbiga drömmar hela natten och önskat att jag slapp ligga själv i sängen. Önskat att jag kunde slänga iväg ett sms om att "jag kommer till dig om en timme" men det kan jag inte. Jag kan inte. Det går nog inte in hos er, mina vänner, hur tomt det blir när en person man värdesätter så jävla högt som jag gör, försvinner iväg och man VET att det kan dröja ett tag innan man ses igen. Från att ha setts eller iallafall pratat typ varje dag i 4-5års tid och fått sova ihop med den här personen flera gånger i veckan, till att skicka små korta sms till varandra SUGER. Mmmm jättebra vi kan skypa och vi kan prata, men den fysiska kontakten då? Det här är så jävla pissjobbigt. Och nu har det bara gått en dag. Men mitt psyke spelar mig ett spratt, känns som det har gått hundra år. Jag antar att tanken är att jag ska vänja mig vid det här. 

Han har däremot the time of his life 7 timmar bort. Och mitt psyke sätter stopp för mig. Jag kan inte åka dit och göra samma sak än. Är inte klar här. Vet inte vad jag vill men jag måste få göra något. Kan inte vakna vid 2 varje dag och vänta på att något ska hända - för det gör det inte. Förstår inte hur jag ska klara mig utan snea blickar, spydiga kommentarer, varma kramar, frusna händer, tjockt jävla hår.... Jag vill så mycket men jag vet inte vad, förstår ni frustrationen?

7 timmar bort är ingenting. Han är ju inte död. Men för mig är det en omställning. Vi klarade oss en månad i somras, och nu hoppas jag han kommer hem på lite småvisiter nu och då. Och så ska jag bannemig besöka Oslo. Jag är lite norsk och har bara varit i Oslo när jag var typ 3år en gång. *FöRsÖkEr VaRa PoSiTiV!!* Nu ska jag äta lite mer nybakta kakor.