Har egentligen ingen lust att dela med mig av mina känslor gällande Arra idag. Jag har så mycket känslor att det bubblar, sprätter och kliar inom mig. Det finns ingen, INGEN, som kan få mig att bli lika ledsen som Arvid, men heller ingen och verkligen ingen, som kan få mig att känna mig så oerhört jävla lycklig.

Att vara kär är handlar så mycket om balans. Att ge och ta. Att vara lagom. Att veta vad som är okej och vad som inte är det. Att kunna le, skratta och samtidigt vara allvarlig. 

Jag säger inte att jag och Arvid har det så. Verkligen inte. Vi har aldrig tänkt tanken att analysera allting eller lägga om något, för vi har trivts såhär. Men ibland kommer man till punkter då saker måste förändras. Vi har gått igenom så jävla mycket skit och jag är trött på att få höra saker från olika håll. 

Det spelar roll att vi inte har det perfekt. Men om jag ska väga upp alla dom dåliga stunderna med alla dom som är så bra, så spelar det faktiskt ingen roll. Jag har gråtit så mycket över allt. Men samtidigt har jag haft så jävla fruktansvärt kul. Ingen känner mig så som Arvid gör, även om han låtsas om att han inte gör det. Har det hänt någon är han den första personen jag vill ringa, han är min person.

Han är allting jag inte är och vice versa. Lika barn leka bäst kan fara åt fanders. Vi kompletterar varandra på ett så sjukt sätt att inte ord kan beskriva det. Jag är en "tänk om.."-människa, en planerare, lite av en perfektionist med vissa saker, mitt sinne är väldigt ordningsamt (oftast...), medan Arvid är TOTALT tvärtom. Han kan spontan göra konstiga saker, är hellre efterklok än tänker "tänk om.." och kör oftast sitt eget race. MEN, när jag är stressad är det HAN som tar ner mig på jorden. Och när han är för slö och tänker att "det löser sig" är det JAG som får honom att vakna till och tänka till.

Hade egentligen ingen lust att sitta och skriva här hur jag mår eller hur jag känner. Men när jag väl går igång på det här så är det svårt att sluta. Arvid är trotsallt det "ämnet" jag håller varmast om hjärtat. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli så fäst och beroende av en människa, det vill man ju inte, men så är det. Jag ser inte ens att det finns något utan honom. Jag VET att Arvid älskar mig, mest av allt, och att han vill värdesätta mig lika mycket som jag värdesätter honom, men när man inte är en tänka-person är det svårt. 

Ingen har rätt till att döma oss. Vi är inte alls som ett vanligt PAR (bara det ordet får mig att känna mig bögig) för vi är bättre än så. Vi har våra skavanker och när det här året är slut hoppas jag på att dessa skavanker har bleknat bort. Jag kämpar varje dag för att glömma bort det och tro att allting är perfekt. Ibland är jag lite närmare, ibland långt bort. Just nu ligger jag någonstans och väger mellan totalt lycka eller fosterställning i duschen. Men som sagt, allt handlar om balans, jag behöver bara ta mig tiden att hitta den. Det enda jag känner mig 100% säker på är att jag älskar Arvid, mer än något annat på denna jord. Trots allting, är det på något konstigt sätt värt det. Han kommer alltid vara personen jag vill ringa när det hänt något jobbigt, något kul, något sjukt eller något över huvudtaget. För er som varit kär någongång så förstår ni, för er andra så ja.. någongång kommer ni veta hur det känns att försöka balansera upp ett lillalandetlagom-förhållande. Det är svårt. Men när man väl har det, då, då jävlar.